När 600 elever i Skärholmen skriver brev till sina hemländer så finns de tilltänkta mottagarna utspridda över hela världen. Breven genomsyras av en dubbel känsla, en kärlek till det nya landet och en längtan efter det gamla.

- Vi vill hjälpa eleverna här att lära sig hantera sin dubbla identitet, berättar författaren Josef Kurdman, som ansvarat för arbetet med boken ”Brevet från Sverige”.
- ”Jag ska försöka förklara på vilket sätt jag har förändrats. Jag kommer ihåg när jag för första gången träffade en vuxen som inte var från min familj. Då blev jag som en vilsen, liten rädd räv och jag fick tårar i ögonen utan någon anledning. Men idag har jag lätt för att prata med människor och att få kontakt med dem”.

Zjikav läser högt ur ett brev som hon skrivit till sin morfar i Kurdistan. Texten är en av många som publicerats i den nyutgivna boken ”Brevet från Sverige”, vars innehåll är framställt av skolelever från Skärholmen i Stockholm. I Skärholmen har en stor del av barnen invandrarbakgrund och de över 600 brev som skrivits inför bokutgåvan har adressater som är utspridda över hela världen. I många av dem ges en positiv bild av det nya hemlandet.
- När jag kom hit var jag rädd. Men nu står jag för den jag är. Jag tror att det beror på det här landet, att det är så jämlikt, säger Zjikav. Hon menar bland annat att det är fantastiskt att tjejer och killar kan gå i samma klass här.
- Jag tycker det är viktigt att man bevisar att man är nöjd med att bo i Sverige. Det är så sällan invandrare här vågar uttrycka det, säger hon.

Den positiva känslan av en flytt till andra sidan jorden är så klart ändå inte okomplicerad. Texterna i ”Brevet från Sverige” är fyllda med saknad och med av avståndet uppdämnd kärlek till släkt och vänner. Även för Zjikav är dessa känslor starka.
- ”Jag kommer aldrig att glömma hur du alltid kom hem med olika frukter som du delade ut till alla dina barnbarn. Det påminde mig om när en fågelmamma matar sina fågelungar”, läser hon ur sitt brev till morfar.

Boken ”Brevet från Sverige” har kommit till som en förlängning av ett projekt som initierats av Posten AB. Varje år ger 21 av Europas postorganisationer ut frimärken på ett gemensamt tema och under 2006 har rubriken varit ”Integration as seen by young people”. Posten i Sverige valde denna gång att vända sig till några skolor i Skärholmen, och till den pedagogiska resursen Fantasifabriken som är verksam där, för att låta dem utlysa en teckningstävling. De två märkena som till slut vann har nu givits ut och används idag över hela landet.

Under arbetet med teckningarna, med vilka eleverna alltså skulle ge uttryck för sin egen känsla av att vara invandrare, sattes dock en process igång som snart behövde mera utymme än så.
- Det här rörde upp så mycket tankar och känslor hos alla, både hos eleverna och hos oss, berättar pedagogerna Sofia Dahlberg och Lisa Larsson Malmström.

- Vi kände att ett frimärke inte rikitgt räckte till. Elevernas röster var tvungna att få komma till tals, säger Sofia.

Snart föddes så idén att de också skulle få författa var sitt brev som frimärkena sedan kunde pryda. Brevet skulle ha en valfri person i hemlandet som tilltänkt adressat och vara en chans för eleverna att få utveckla de tankar som fötts i och med teckningsarbetet. Författaren Josef Kurdman var den som fick det övergripande ansvaret för bokens innehåll.
- Det har varit ett spännande men också sorgligt arbete för alla, berättar han. Dels är det många som varit med om krig och andra hemska saker och dels finns det en stor längtan efter de personer som breven är skrivna till.

Det kanske mest sorgliga, menar Josef, är dock att det är så många barn som verkar älska att bo i Sverige men som inte riktigt tillåts göra det av sina föräldrar.
- Den första generationens invandrare längtar så starkt tillbaka till sitt hemland att det hämmar barnens chanser att integreras i Sverige. Det är synd. Jag tycker det är dags att vi inser att vi är här nu, allihopa, och att det är den här situationen vi måste anpassa oss till, säger han.

Att föräldrarnas längtan tillbaka till hemlandet har en stark inverkan på barnen är tydligt, inte minst i Zjikavs brev. Hon skriver:

”Men morfar, det finns en sak som jag är ledsen över och ofta tänker på. Det är den sorg och längtan som jag kan se i min pappas ögon. Jag vet att min pappa vill åka tillbaka till Kurdistan. Där har han alla sina barndomsminnen och där vet alla vem han är, han är en helt annan person där. Han säger ofta att han känner sig ’hel’ där”.

Zjikav berättar att de här raderna har fördjupat hennes relation till sin far.
- Han har läst boken och blev väldigt glad. Det var som att jag inte bara fick ut mina känslor utan även hans. Jag såg liksom genom hans ögon, säger hon.

Josef Kurdman tycker inte alls att det är konstigt att föräldrarnas hemvändardröm är så stark, men han menar att det är viktigt att den tas upp och diskuteras.
- Det handlar om förståelse. Barnen måste förstå föräldrarnas längtan, men föräldrarna måste förstå att deras längtan alltid kommer att vara större än barnens. De vill leva nu, i den värld där de är.

Josef blev involverad i arbetet med ”Brevet från Sverige” eftersom han redan innan var i full gång med ett annat projekt på skolorna i Skärholmen. Under det hade han skapat en nära relation till elever och föräldrar och redan fört många viktiga samtal om identitet och integration. Han menar att den dubbla identitet som man får när man flyttar till ett nytt land är svår att hantera för många av eleverna han möter. Att de får prata och skriva om den är viktigt för att de ska lära sig förstå sina känslor.
- Att skriva så här personligt gör att man blir intresserad av att gå in i sig själv. Man får tömma sig och verkligen berätta saker från sitt inre, säger Josef.

Qaiss, som flyttade till Sverige från Afghanistan för två år sedan, har, liksom klasskamraten Zjikav, en dubbel känsla inför den nya situationen. Han känner både lättnad och sorg.
- I Afghanistan kändes det som att dom, ledarna, levde istället för mig. Här kan man göra det man vill. Här kan man känna sig som någon, säger Qaiss. Men hans brev till sin farrmor skvallrar om att tiden här inte bara är enkel och fri från problem.
- ”Det jobbigaste för mig i Sverige är när jag äter. Då tänker jag hela tiden på dig och undrar hur du har det, om du har tillräckligt med mat och hur det är med dig”, läser Qaiss högt ur brevet.

Zjikav sitter bredvid och lyssnar.
- Det är bra att skriva om sina känslor, säger hon efteråt. Många av oss har berättelser från våra länder, saker vi måste få ur oss. Det kan vara lite svårt att komma igång men sen är det skönt.
- Ja, när man väl är i mitten så kan man inte stoppa. Man vill skriva hela dan, fyller Qaiss i.

Det här är inte första gången som Zjikav och Qaiss får ta del av varandras eller andra texter i boken. Breven har genomgått sedvanlig processkrivning i klasserna, där eleverna fått läsa upp sina utkast för varandra och komma med kommentarer. Sedan boken blivit klar har de också kunnat läsa de färdiga breven många gånger. Och det är inte i första hand, som man kanske skulle kunna tro, den kulturella blandningen och de stora skillnaderna i förutsättningar som de funderat mest över.

- När jag läste boken var det som om väldigt många av breven handlade om mig, säger Qaiss. Jag kände verkligen igen mig.
- Jag tror det är för att känslorna kommer fram i de här breven, säger Zjikav. Även om vi kommer från så olika länder så är känslorna desamma. Vi har alla sorg och glädje inom oss.

En större förståelse, för sig själv men även för andra, är också det övergripande målet med ”Brevet från Sverige”. Att man valt att göra en bok av vissa brev, tryckt ”på riktigt”, med hårda pärmar, gör att innehållet tas på ett långt mycket större allvar.
- Om det är stort för eleverna att få ner sina innersta tankar på ett papper så är det naturligtvis ännu större att få dem tryckta i en bok, säger Josef.

Savinas, en av de elever som fått med sitt brev, understryker detta. Hon berättar att hon först inte ville skriva alls, eftersom hon trodde att hon sedan bara skulle komma att slänga pappret.
- När jag fick höra att det kanske skulle komma med i en bok så blev jag glad. Det är mycket roligare när många människor får läsa det man har skrivit, säger hon.

Josef, som alltså själv är författare, menar att den där känslan av betydelsfullhet är enormt viktig i ett sånt här projekt. Han minns själv hur det var när han blev publicerad första gången och fick se sina tankar tryckta svart på vitt. Känslan var oerhört stark, berättar han, och det tror han att den varit även för eleverna i Skärholmen.
- De känner att deras inre tankar och känslor tas på allvar, från skolan och från samhället utanför. Att de är tunga och viktiga. De är otroligt stolta över boken. När den kom ut så sprang de bara omkring och kramade varandra, säger Josef.

Zjikav menar att boken säkert också kan fylla en stor funktion för andra som läser den, inte minst för de nya invandrare som kommer till Skärholmen och Sverige och känner sig osäkra.
- De kan ju läsa det här och bli mindre rädda. De kan förstå att det finns många som varit med om liknande saker och känner på samma sätt, menar hon.
- Ja, och att Sverige faktiskt är ett fritt land, säger Qaiss.

Kontaktinformation: Sten Canevall
Fantasifabriken Stockholm
E-post: sten.canevall@skarholmen.stockholm.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se