På Lummerskolan på Blekingegatan i Halmstad har en mängd fina leranimationer producerats på kort tid. Mårten Johansson vill ge liv åt, och bevara elevernas spontana berättande.
- Våra elever har svårt för att skriva fantastiska historier på papper och få frökens guldstjärna i kanten, säger han. Det är oerhört viktigt för dem att få chansen att känna: ”det här är min egna story, som jag kom på!”

En slaktad Ivarhylla och en akvariumlampa utgör inspelningsplatsen för leranimationerna på Lummerskolan i Halmstad. Resterna av den gamla bokhyllan har målats svarta och på scenkanten sitter ett metallstöd som håller en enkel digitalkamera på plats. En av eleverna, Joy, ska idag göra en ny kortfilm med sin Hip Hop-karaktär Jonas, som han tidigare själv skrivit och spelat in flera raptexter för. Det stora musikintresset lyser tydligt igenom då Joy springer direkt fram till synthen och börjar demonstrera beats istället för att sätta sig vid den lilla filmstudion. Mårten Johansson, hans lärare, hjälper honom att fokusera på dagens uppgift:
- Idag är det bilderna som gäller, Joy. Har du någon idé om vad Jonas ska hitta på?

Lummerskolans avdelning på Blekingegatan i Halmstad är en skola för elever som har diagnoser inom autismspektrat. Eleverna här får mestadels enskild undervisning och vissa behöver ha helt egna rum för att kunna koncentrera sig, för att inte få för splittrade intryck. Sedan ett år tillbaka har Mårten arbetat med animationer och andra bildspel i sin undervisning. Framför allt jobbar han med lera.
- Det är ett väldigt omedelbart material, säger Mårten. Det är lätt att skapa karaktärer som kan förändras och röra på sig mycket. Det går att göra nästan vad som helst med dem.

I centrum för alla filmer som produceras står också just karaktären. Eleverna får, under en eller två lektioner, skapa lerfigurer fritt ur fantasin, och först efter det koncentrerar man sig på handlingen. Mårten försöker hålla denna så enkel som möjligt.
- Jag vill fånga den spontana fantasin, de där korta berättelserna som uppstår under några sekunder och sedan är som bortblåsta. Vi brukar bara ställa karaktären som vi skapat på golvet i studion och så frågar jag: ”jaha, vad kan den här figuren hitta på då?” Ofta kommer det fram väldigt häftiga små scener som vi kan skjuta direkt.
Att arbeta mer utförligt med manus undviker Mårten gärna eftersom historierna snabbt riskerar att bli alltför långa för att animeras under skoltid. Att göra endast en halv minuts film som bygger på stillbilder kan ta väldigt lång tid
- Om det slutar med att man bara hunnit förverkliga en kort bit av elevernas historia så skapar det ofta en känsla av besvikelse istället för framgång hos dem, menar Mårten.
Han anser att en sådan besvikelse skulle göra hela filmarbetet meningslöst, eftersom det handlar så mycket om att få skapa någonting som man är stolt över. Att känna att man klarar av att få färdigt någonting helt som kan bevaras för eftervärlden. Någonting att visa mamma.
- Här på skolan har vi elever som inte har något talat språk alls. Våra elever har svårt för att skriva fantastiska historier på papper och få frökens guldstjärna i kanten. Det är oerhört viktigt för dem att få känna: ”det här är min egna story, som jag kom på!”

Joy arbetar intensivt för att få till hippa streetrörelser som passar en vig ler-hiphopare. Ibland blir viljan att ge liv åt Jonas lite väl yvig och inlevelsefull – det lilla huvudet flyger all världens väg och kameran glöms tillfälligt bort – men Joy förstår i grunden väl den långsamma process som krävs för att skapa en animation. För varje liten förändring han gör i scenen måste han ta en stillbild, och om förändringen är för dramatisk mellan två bilder så riskerar filmen att bli hackig. Kameran sitter fast på ett litet stöd. Det är viktigt, berättar Mårten, att kameran och scenen utgör en helhet, så att man inte behöver vara så rädd för stötar och ofrivilliga förflyttningar av perspektiven.
Liksom manuset är scenografin till animationerna enkel. Bakgrunden är svart och Mårten vill helst använda så lite rekvisita som möjligt. Tanken är att karaktärerna ska få tala för sig själva. Hip Hop-Jonas slår en volt och bryter mot de fysiska lagarna på ett hissnande sätt, till och med för att vara en freestyle-artist.
- Mycket av det direkta skjutandet – infångandet av den omedelbara fantasin - skulle försvinna med för avancerad rekvisita. Vi lägger på ljud efteråt för att rama in miljön istället, berättar Mårten.
Åt ljudläggning ägnas i gengäld desto mer tid och energi. Dels hämtar han och eleverna effekter och musik från gratissidor på nätet, dels spelar de in mycket själva. Mårten menar att ljudet utgör mer än hälften av upplevelsen av en film.
- Att skapa ljud och speakerröster är nästan som att stå på scen för dem. De får vara artisten, cirkusdirektören, programledaren. Showen sätter sig i magen, långt mer än skriven berättelse skulle göra. Hela kroppen är med i uttrycket, hela elevens botten, säger Mårten.
Utrustningen som används vid inspelning och redigering är den enklaste tänkbara: digitalkamera, headset och dator med gratisprogram, som MovieMaker och Audacity.
- Liksom de flesta skolor idag hade vi datorer och kamera sedan innan. Att producera de tjugo filmerna som vi gjort hittills har kostat oss 70 kr totalt – för modelleran! Vad gäller kameran så går det bra med vilken enkel modell som helst. Det blir bäst om man fotar i makroläge och utan blixt, tipsar Mårten.

Filmarbetet är populärt bland eleverna på Lummerskolan. Det var faktiskt en av dem som själv, med sin entusiasm, ledde in Mårten på animationsspåret för lite drygt ett år sedan. Simon är, sedan tidigare, extremt filmintresserad och berättar att han några dagar tidigare tittat på originalversionen av Dr Jekyll and Mr Hyde för att se vad som skiljde den och den nyare versionen åt - alltså den från 1942.
- Jag tittar ofantligt mycket på film, avslöjar Simon. Det känns väldigt kul att få prova på hur det är att skapa själv också.
Det var två klassiska filmmonster som gav honom och Mårten idén att börja arbeta med rörliga bilder under skoltid. Det första steget togs när Simon skulle dokumentera en trähaj som han slöjdat. Han använde skolans digitalkamera. Efteråt bläddrade han mellan bilderna på displayen och upptäckte då att det såg det ut som om hajen levde.
- Jag hade ju flyttat kameran lite grann mellan varje bild, utan vilje, och det blev som en rörelse. Jag förstod att det måste ha varit så här de gjorde animationer förr i tiden.

Under sommarlovet 2006 tillbringade Simon sedan en stor del av sin tid åt att studera rörelserna för ett annat ”perfekt rovdjur” – den mytomspunna Alien. På blad efter blad i ett rutigt block tecknade han små filmrutor där det människoföraktande utomjordingen långsamt förflyttade sina lemmar över pappret. Det blev till slut 308 bilder sammanlagt. När Mårten fick se teckningarna efter lovet tyckte han att de var så fantastiska att han skannade in dem, en efter en, och förvandlade det hela till en levande animation i datorn.

- Jag fick sitta ett antal kvällar, men det var det värt. Det var definitivt Simon som fick in mig på det här spåret och det är jag glad för, berättar Mårten.
Den animation som han och Simon nu håller på att arbeta fram är en påhittad reklamfilm om frukostflingor av ett känt märke. De garanterat ”helt fiberfria” flingorna är så gasbildande att karaktären som ätit dem till slut flyger upp och ut ur bilden som en raket. De gröna jetmotorångorna har retuscherats in genom att man flyttat över alla aktuella bilder till Photoshop och där målat på dem för hand. - Hela filmen är lite ironisk, avslöjar Simon.

Film- och mediaarbetet ingår som en naturlig del i Mårtens undervisning en arbetsvecka. Det är inget projekt som har ett slutdatum. Hur man arbetar är dock väldigt individanpassat. Före lunch är det dags för Jerry att ha ett arbetspass. Mårten har hört att Jerry har varit på dåligt humör under morgonen och är lite orolig för hur han ska reagera på att få besök av en okänd journalist.
- Jerry har oerhört svårt att få ihop detaljerna med helheten och om det är någonting som stör, som han inte hade räknat med, så kan han bli väldigt stressad. De här eleverna har olika behov. För Simon handlar filmarbetet mest om att bejaka ett stort intresse. För Jerry handlar det om mer basala bitar som språk och självförtroende, kombinerat med en stor portion nöje.
Jerrys oro verkar dock ha lagt sig när det är dags att börja arbeta. Han och Mårten håller just nu på att skapa ett bildspel där Jerry hittar på och talar in texter till barnboksteckningar. Det är enkla meningar, men utgör grunden för stora framsteg för honom.

- Jerry vill sällan skriva och läsa på ett traditionellt sätt. Nu har han upprepat de här meningarna minst tre gånger vardera idag, och dessutom måste han ju skriva varje gång han ska spara en fil. Som du ser gör han det utan problem. Jag tror att han kan ruta in livet i ”lässituationer” och när han vet att en sådan är på gång vill han inte gärna läsa. Om jag bad honom läsa den här meningen direkt från papper, utan något sammanhang, skulle han visa att han inte tyckte om det, berättar Mårten.
Jerry tar på sig headsetet för att spela in sin speakerröst.
- När jag nyser – blir mamma blöt, artikulerar han tydligt efter att ha repeterat meningen med Mårten ett par gånger.
Sedan sparar han ner ljudfilen och flyttar över den i MovieMaker. Han klickar fram och tillbaka mellan programmen och vet precis vilka kommandon det är som gäller. Under en period av arbetspasset har han fem program igång samtidigt.
- Han manövrerar ju som en kung på banan. Här får han verkligen utlopp för sin färdighet att hantera detaljer. Det är fantastiskt för hans självförtroende. Ibland tror jag att underskattning gör att de här eleverna aldrig får flyga i sinnet, säger Mårten.
Jerry arbetar oavbrutet och koncentrerat med bildspelet i 45 minuter.
- Datorn gör att det hela tiden är någonting som hjälper honom att tänka. Den ger honom tydliga instruktioner. Det inbjuder till att hela tiden vara fokuserad. Jag tror också det hjälper att datorn är lite mer av en neutral medspelare än vad vi pedagoger är, men att den ändå ställer krav.

Kontaktinformation:  Lummerskolan, Halmstad
Mårten Johansson
E-post: Marten.Johansson@utb.halmstad.se

Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se