Hos Per och Mattis föddes nyfikenheten för reception när de själva ”blev utsatta” för mottagandesamtal som elever och kreatörer. Per gick en utbildning kallad MEP (medier, estetik, pedagogik) på Dramatiska institutet. Han berättar hur klassen fick i uppdrag att skapa var sin bild som i efterhand skulle betraktas i detalj och analyseras i grupp.
- Jag fick panik. De andra gjorde så fantastiska bilder, tyckte jag. Men sen när jag visade min bild så kändes det otroligt uppmuntrande och spännande att alla hade något att säga om den.

Per berättar av erfarenhet att det är vanligt att människor drabbas av prestationsångest de första gångerna som de är med om en reception. Han tror också att det som vuxen är viktigt att få känna på den känslan för att sedan kunna förstå vad som händer med den i ett sånt här samtal.
- Min bild av mitt skapande förändrades av det här. På DI började jag ganska snart inse att det inte handlar om prestation utan om kommunikation. Då blev jag riktigt nyfiken. De här samtalen kring mitt och andras skapande får mig att förstå hur jag går runt och bygger min värld.

Mattis Gustavsson arbetar som fritidspedagog på Backaskolan, en grundskola i Malmö. Han kom först i kontakt med reception under en veckas miniMEP-utbildning, där också Per var inblandad. Deras nyfikenhet inför arbetssättet visade sig vara ömsesidig och tillsammans har de nu skrivit en uppsats på Malmö högskola som behandlar ämnet. Till grund för uppsatsen ligger ett pilotprojekt i en av Mattis klasser med åttaåringar.
- Reception är uppenbarligen något som fungerar bra för många vuxna, menar Mattis. Vi ville undersöka hur det fungerar för barn. Det har det skrivits väldigt lite om.
Eleverna fick i projektet skapa var sin digital berättelse där de alla skulle föreställa sig att de var en valfri person vid ett OS-arrangemang. I berättelsen fick de använda sig av bilder, tal och musik för att beskriva människornas känslor och tankar under den stora begivenheten. Efteråt tittade Mattis och Per på filmerna med eleverna i mindre grupper. De pratade om vad de sett och om hur alla upplevt det.

Samtalen följde de givna ramarna för reception, som i uppsatsen delats upp i fem olika faser. I den första av de två huvudfaserna, beskrivnings- och tolkningsfasen, försökte man komma fram till så objektiva sanningar om det sedda som möjligt. Direkt efter visningen fick en av eleverna återberätta hela historien och sedan hjälptes de andra åt att fylla i sånt som de tyckte hade glömts bort.
- Det är många som först menar att den här delen är onödig och bara tidskrävande, alla har ju ändå sett samma sak. Den är dock väldigt viktig. Vi måste vara överens om vad det är vi har sett, markera det och göra det tydligt, så vi vet vad det är vi ska utgå ifrån när vi gör våra tolkningar, säger Per.
I tolkningsfasen fick sedan alla deltagare istället berätta om sin egen, subjektiva bild av berättelsen. Mattis hade gjort klart för eleverna att det handlade om att komma med en personlig uppfattning och inte om att gissa sig till vad berättaren själv ville ha sagt.
- Det finns inga rätt eller fel i tolkningsfasen. De olika uppfattningar som eleverna har ska istället lyftas fram och diskuteras. Det är då samtalen blir spännande och dynamiska, menar Mattis.
 Samtliga receptioner i klassen spelades in på video för att senare kunna ligga till grund för närmare betraktande och forskning. Vissa av pratstunderna, med direkta kommentarer och analyser efteråt, finns nedteckande i sin helhet i uppsatsen. Detta är spännande läsning för alla som är intresserade i ämnet. Bland annat ges en inblick i vad som försigick i Ludvigs huvud när han förvandlade Spaniens fotbollsmålvakt Casillas till toalettstädare.

Att göra receptioner på just digitala berättelser, skapade enligt den pedagogiska ramen för Digital Storytelling, har Per och Mattis upplevt som positivt. Slutresultatet blir så tydligt och enkelt att titta på i grupp.
- Det multimediala är ju så förknippat med barnens fritid och lust. Det är en bra väg in i det här, menar Mattis.
En förutsättning för Digital storytelling är ju också att berättaren ska vara personlig och utgå ifrån sig själv och sina egna erfarenheter. Detta rimmar väl ihop med receptionens idéer.
- Om det är en personlig berättelse är det inget snack om att det är du själv som har gjort den. Det kan inte bli fråga om någon reproduktion, som det ofta är när man gör andra skolarbeten. Jag tycker i och för sig att man ska kunna göra receptioner efter alla typer av arbeten till slut, men det här är ett bra sätt att börja, säger Per.
Det djupt personliga som ofta kommer fram i digitala berättelser, starka minnen och känslor, skapar ett engagemang för receptionen, men kan ibland också innebära problem. Att visa upp och låta andra diskutera sådana saker kan i ett första läge verka provocerande för många. Per menar att det är viktigt att man som pedagog har reflekterat över detta och vet vad man håller på med. Och att man håller borta begrepp som bra och dåligt från receptionen, den måste vara värderingsfri.
- När någon uttrycker något viktigt så är det första man måste fråga sig: ”Hur behandlar jag detta?”. Personligen tror jag att det allra sämsta är att låta det visas helt kommentarslöst. Då påstår man ju inför alla att det inte är värt nånting.
- Det är ju ofta den här personligheten som gör att det blir blodfullt, menar Mattis. Dessutom skapar man ju alltid ett verk i skolan för att det ska visas upp. Det allra innersta, det som man inte alls vill att folk ska få se eller prata om, håller man kvar för sig själv.

Efter att uppsatsen blivit klar jobbar Mattis fortfarande med reception i sina klasser. Han understryker att han och Per bara gjort ett första incitament till att utforska hur det ska kunna fungera på ett bra sätt med så här unga elever. Det finns inga goda exempel att sprida, menar han, bara intressanta.
- Det handlar som sagt om nyfikenhet, om att man måste ha en vilja att utforska, säger Mattis.

En erfarenhet som han och Per dock säger sig kunna förmedla är vikten av att pedagogen och eleverna kommer överens om hur det hela ska gå till innan de börjar. Den första delen av en reception, som de i sin uppsats valt att kalla överenskommelsefasen, är kanske också den viktigaste. Här förankrar pedagogen processen hos sina elever, förklarar vad som förväntas av deltagarna och berättar vad som är syftet med samtalet.
- Det som ska leda det hela måste ta det på allvar från början och också sprida den känslan till sina elever. Om man vi vill visa att det skapade faktiskt är angeläget så måste också samtalet om det vara det, säger Per.
Vidare menar han att det är viktigt att dialogen kring vart man vill komma, och vad det finns för hinder på vägen dit, hela tiden hålls öppen. Ett av de första stora problemen som uppstod i skapandet av, och samtalen kring, de digitala historierna var elevernas ovana att höra sina egna röster. Vad som sas i filmerna kom till en början i bakgrunden av hur det sas, av själva formen. Då fick man ta upp en disksussion om detta i klassen. Per och Mattis frågade eleverna själva hur det kunde komma sig att de tyckte rösterna lät så ”konstiga” bara för att de var inspelade.
- Man måste ta upp alla hinder som uppstår till ytan, prata om dem, och på så vis avdramatisera dem, menar Per. Detsamma gäller prestationsångesten. Jag tror att nästan alla som börjar med det här känner av den. Fram med den på bordet bara!

Grundläggande för en reception är alltså också att alla förstår att det inte på något sätt handlar om en värdering av det skapade. Det är ett samtal kring det, och inte ett försök att komma fram till om det är bra eller dåligt. Genom att prata om sina bilder närmar man sig varandra och utvecklar sin kommunikation.
- En kärleksakt, som Per säger.

Läs ett utdrag ur uppsatsen eller hela uppsatsen:
Meningsskapande arbete i skolan: Den radikala estetiken i reception
Per Dahlbeck och Mattis Gustavsson
Magisterkurs i utbildningsvetenskap
med inriktning mot praktisk pedagogik