”Extra! Extra! Extra! Live från Dunark! Borgfursten mördad med svärdotter och barnbarn. Mördaren hittades täckt med blod överallt. Vi har träffat drakväktaren”.
Rubriken till den makabra huvudnyheten i Dunarks Allehanda är satt i 30 punkters fetstil, och drar genast till sig läsarens uppmärksamhet. Markus har layoutat sin tidningssida efter konstens alla regler. Scoopet står i centrum, med ingress, bild och brödtext i given följd under rubriken. Marginalen är fylld med blänkare för artiklar inne i den fiktiva tidningen.
Klasskompisarna läser tyst igenom Markus reportage, och varandras, med pennorna i högsta hugg. Här och var gör de små anteckningar som stöd inför följande gruppsamtal.
– Jag tycker Markus text är bra. Det är som om det vore verklighet. Som en riktig tidning, kommenterar en av eleverna.
Reportageskrivandet utgör en del av temaarbetet ”Rädsla, mod och hjältar” i årskurs 6 på Bodetorpskolan i Karlshamn. En av huvuduppgifterna i arbetet har varit att läsa en roman. Markus grupp består av elever som fördjupat sig i fantasyberättelsen ”Skämmerskans dotter”, som handlar om en flicka vars mor har förmågan att kunna se i människors ögon vad de helst vill dölja för världen. Denna unika klarsynthet leder snart både mor och dotter in i ett äventyr där drakar och dråp är givna ingredienser.
Efter läsningen har eleverna själva fått välja ut en scen ur boken att förvandla till tidningsreportage.
– Det ska inte låta som en berättelse, utan som om man är där själv. Där det händer. Och så ska man helst ha med intervjuer, förklarar en av eleverna sitt sätt att angripa uppgiften.
Pedagogen Kerstin Magnusson berättar att transponeringen från saga till nyhetsartikel dock inte var alldeles självklar för eleverna från början.
– Först blev texterna mest som sagor, skrivna på samma sätt som boken. Men sen kom eleverna själva på att något inte riktigt var som det skulle. Att reporterns röst saknades i dem, säger Kerstin.
Samtalets betydelse
Kerstin Magnusson är – tillsammans med kollegorna Katarina Ohlsson och Marie Bülow – huvudlärare för årskurs 6 på Bodetorpskolan i Karlshamn. Klassen består av femtiosju elever, uppdelade i tre olika mentorsgrupper. Pedagogerna arbetar nära varandra och har nästan alltid något gemensamt temaarbete, eller annat ämnesöverskridande projekt, på gång.
Elevuppdelningen sker också ofta över mentorsgruppernas gränser. Idag arbetar eleverna till exempel grupperade utifrån vilken roman de läst.
– Vi vill ha ett fritt och tillåtande klimat. Vi gör ett unikt schema för varje dag och skriver upp det på whiteboarden på morgonen, berättar Kerstin.
De elever som tagit sig an ”Skämmerskans dotter” är nu färdiga med sin individuella respons av reportagen, och samlas i smågrupper för att diskutera. Som stöd för samtalen använder de anteckningarna från läsningen – i första hand i form av plus– och utropstecken, men här och där också längre kommentarer. Systemet med plus– och utropstecken är ett sätt för pedagogerna att undvika negativ respons under samtalen. Tanken är att eleverna istället ska ställa frågor till gruppen om sådant som känns oklart.
– Alla människor är bra på att hitta fel. Vi vill prata om texterna på ett mer konstruktivt sätt, och lyfta goda exempel, säger Katarina.
– Vi är ute efter ämnesinnehåll, inte rättstavning, understryker Kerstin.
I slutet av lektionen samlas eleverna i en cirkel för att sammanfatta vad de kommit fram till i smågrupperna.
– Jag tycker det var så himla häftigt i den här texten. De bara högg tag i en människa i mängden och frågade vem han trodde hade gjort mordet, kommenterar en elev.
– Vi tänkte på den här rubriken: ”Drakan är skyldig!” Det vet man ju faktiskt inte. Ingen vet säkert. Får man verkligen skriva en sån rubrik då?” undrar en annan.
Marie Bülow är hela tiden delaktig i samtalet. Hon följer upp tankar som framkommer, och ser till att varje reportage blir kommenterat. Att regelbundet föra öppna dialoger kring texter man läser och skriver är ett av fundamenten i Maries, Kerstins och Katarinas pedagogik.
– Man blir stärkt i sina egna tankar vid ett samtal. Man får tag i dem, och kan hålla kvar dem bättre i huvudet, säger Marie. Kerstin menar att en stor förändring av det pedagogiska synsättet skett de senaste åren. Under en lång period har det individuella arbetet varit mest i fokus. Eleverna har hela tiden uppmuntrats att ta ansvar för sitt eget arbete, och sin egen utveckling.
– Förut var vi handledare åt eleverna, som arbetade. Problemet med det var att det inte blev så mycket dialog mellan dem. Nu har det svängt över till att vi pedagoger vill vara med och prata. Jag är övertygad om att dialogiska klassrum kommer mer och mer. Det är i alla fall så vi vill ha det här. Det ger en större grad av språkutveckling, säger Kerstin.
Att arbeta tematiskt
Till hösten ska nuvarande klass 6 börja på högstadiet, och Kerstin, Marie och Katarina tycker därför att ”Rädsla, mod och hjältar” är ett väl valt tema.
– Det är ett bra tillfälle att prata om sådana saker, när eleverna nu ska bryta upp. Många är lite rädda, och när man är rädd är det så lätt att trycka till någon annan, säger Katarina.
Inom ramen för temat har eleverna bland annat fått skriva dikter, titta på nyhetsinslag och göra undersökningar om vuxnas rädsla, som redovisats i stapeldiagram. Kerstin berättar att ett av målen är att eleverna ska lära sig att inte vara rädda för sina egna rädslor, att de måste acceptera dem för att kunna hantera dem.
De flesta av elevernas skräckscenarion som målats upp under arbetets gång har innehållit sådant som olyckor, läskiga gubbar och giftiga djur, men en av killarna i klassen har en något annorlunda fobi.
– Jag är rädd för clowner, berättar han. De känns skrämmande. De försöker vara roliga hela tiden, men det är de inte. Jag tror jag skulle behöva vara lite mer tid med clowner för att komma över det.
Rädslor och hjältemod i romaner
Ett av de grundläggande inslagen i det pågående temaarbetet har alltså varit att eleverna ska läsa en roman, där frågor om hjältemod och rädslor är i fokus. Det har funnits fyra titlar att välja mellan, och grupperna har visat sig bli relativt jämnt fördelade av sig självt, både vad gäller antal och kön.
– Det var bra att lärarna hade valt ut några böcker från början som de presenterade. Det fanns några att välja mellan, men ändå inte jättemånga, säger Berina, som läst ”Den mäktige” av Rodman Phillbrick.
Kerstin menar att det finns både för– och nackdelar med att lärarna väljer ut romaner åt eleverna. De som redan läser mycket själva kan tycka det är jobbigt att inte få fortsätta med de böcker de är mitt uppe i, men för de mer lässvaga är det en bra push på vägen. Dessutom är det en förutsättning för att man ska kunna få till dynamiska samtalsgrupper.
– Det är viktigt att ha både individuella och kollektiva läsningar. Det man gör tillsammans idag kan man göra själv imorgon, säger Kerstin.
– Ingen metod är allena saliggörande, fyller Marie i.
Eleverna har fått läsa de utvalda böckerna både hemma, som läxa, och i klassrummet. Läspassen har varit cirka en halvtimme långa. För att alla skulle få en chans att komma in i böckerna på allvar var dock det första passet en hel timme långt. Kerstin varnar för att ha ett alltför fragmentariskt läsande.
– Det är stor risk då att eleverna inte kommer in i böckerna alls då, framför allt inte de lässvaga, säger hon.
Reflektioner
Dialogen kring romanerna har skett i två forum – dels genom gruppsamtal, dels genom så kallade läsloggar som förts under hela arbetet. I loggarna har eleverna fått transkribera självvalda passager ur böckerna, och sedan skriva ner sina tankar och känslor kring styckena. Eleverna verkar positiva till arbetssättet.
– Man får tänka igenom boken lite mer om man får skriva och prata om den. Och så kommer man ihåg bättre, säger Clara.
Läsloggarna lämnas regelbundet in till pedagogerna, som i sin tur ger svar på elevernas kommentarer.
– De kallar det bloggböcker, eftersom det är ett samtal mellan dem och oss, berättar Kerstin.
I en ”text och tanke”–passage har Wilma skrivit av slutet på boken ”Yxan”, där huvudpersonens föräldrar väljer att gå igenom en skilsmässa, trots sin glädje över att sonen överlevt en lång tid ensam ute i vildmarken.
”Jag tycker det skulle varit ett bättre slut om föräldrarna skulle flytta ihop igen”, skriver Wilma efteråt.
Under kommentaren har Kerstin delgivit henne sina funderingar:
”Det tycker nog Brian också. Men allt får man inte bestämma själv här i livet”.
Katarina är övertygad om att den skriftliga dialogen mellan lärare och elever är utvecklande för läs– och skrivprocessen.
– Det gör att det man läst känns roligare och viktigare. Man får svar från någon och kan känna att ”mina tankar duger”, säger Katarina.
Spännande boksamtal leder vidare
De kollektiva boksamtalen har skett med olika frekvens i de olika grupperna, bland annat beroende på böckernas svårighetsgrad. Som minst har alla elever dock varit med under tre samtal: ett före läsningens början, ett en kort bit in i romanen och ett precis i slutet. Samtalen har bland annat haft funktionen att underlätta för elevernas förståelse av texten, och att visa att varje människas upplevelse av en bok skiljer sig åt.
– När vi pratar allihop tillsammans så får man reda på vad alla andra tänker. Jag har ändrat åsikt om boken flera gånger, säger en av eleverna.
Kerstin berättar att boksamtalen visat sig mycket givande, inte minst för de svagläsande eleverna. Hon menar att dessa annars ofta ”fuskläser” böcker i skolan, men att de dras med när de får sitta i grupper där andra uttrycker sin fascination över vad de läst.
– Det låter väl nästan för bra för att vara sant, men vi har bland annat haft en grupp killar i klassen – svaga läsare – som frågat flera gånger på sista tiden om vi inte kan läsa nåt ihop och prata om det. Det tycker jag är ett tydligt tecken på vad det här ger, säger Kerstin.
Efter rasten har klassen teckning och eleverna får hitta på symboler som de tycker skulle passa för att illustrera begreppet hjälte. Lärarna har först en genomgång i sina grupper där de ritar upp välkända symboler på tavlan – peacemärken, dödskallar, hakkors – för att diskutera deras betydelse och värdeladdning. Sedan får eleverna skapa själva.
Julia ritar en stjärna, som i ena änden mynnar ut i symbolen för man, och i andra symbolen för kvinna.
– Vissa hjältar kan ju vara som en stjärna. Och det kan vara både tjejer och killar. Tecknade hjältar brukar ju alltid vara killar annars, förklarar Julia sitt val av motiv.
Inspirerande i styrdokumentens anda!
”Rädsla, mod och hjältar” är bara ett av många temaarbeten som Marie, Katarina och Kerstin genomfört i sin klass, och de menar att det ämnesöverskridande arbetet både ger en stor pedagogisk bredd, och på ett överlägset sätt uppfyller kraven i styrdokumenten.
– Det finns ett väldigt starkt stöd för det här i läroplanen. Däremot finns inget stöd alls för att jobba lösryckt med tje(sje,tsche)–ljudet, säger Kerstin.
Att få till ett väl fungerande temaarbete kräver dock en hel del planering, och enighet mellan de inblandade pedagogerna. Marie, Katarina och Kerstin har arbetat tillsammans i många år och hittat en trygghet i varandra. Känslan av att man vet åt vilket håll man strävar gör att man på ett bättre sätt också kan fånga upp spontana situationer som uppstår, inte minst elevernas egna initiativ.
– I onsdags var det en av de blyga killarna i min metorsgrupp som kom fram till mig och sa: ’Jag vet inte om det här har med saken att göra. Med hjältar och så. Men min morbror hjälper barn som svälter i Afrika’. Sen pratade han i tjugo minuter inför klassen. Då är det härligt att vara lärare, säger Katarina.
Artikelförfattaren Nils Sundberg är mediautbildad på Alströmergymnasiet i Alingsås, bor i Göteborg, arbetar som musiker, frilansfotograf och skribent.
E-post: nils@hjartatsorkester.se
Jan Nilsson, som tidigare arbetat som mellanstadielärare, arbetar nu på Malmö Högskola som lektor i svenska med didaktisk inriktning.
E-post:
jan.nilsson.lut@mah.se
Karin Jönsson, som tidigare arbetat som lågstadielärare, arbetar nu på Malmö Högskola som lektor i svenska med didaktisk inriktning.
E-post: karin.jonsson@mah.se
Fördjupningstexter från Jan Nilsson och Karin Jönsson